Känslorna inne på Kastrup var överallt och ingenstans. Jag vart glad, förväntansfull, rädd, orolig och ledsen. Men jag höll mig cool tyckte jag. Checka in mig till mitt flyg och det gick bra. Oron över hur det kommer gå i London när jag ska hitta högg mig som en kniv i magen. Men det är inte lönt att oroa sig för en katastrof som inte ens har skett än. Som pappa sa, " då får du ju bara fråga om du inte hittar". Det är ju faktiskt England jag ska till, jag menar, de pratar Engelska. Jag fixar detta!  

 Vi ställde oss i kö för att lämna väskan. Fråga personalen vart väskan hamnar och de svara lugnt att den åker direkt till Cairns. Jag behöver inte oroa mig för den. Så skönt. Att gick som smort. Vi gick till säkerhetskontrollen. Det var dags att säga hejdå. Det som jag oroat mig så Mycket över. Nu i efterhand är jag så glad för det gick bättre än förväntat. Min förväntning var: Mamma bölar, Johanna bölar, pappa börjar kanske gråta också, jag bryter ihop. Älskar att den enda jag tror ska va cool lugn är Linus. 

Verkligheten: kramar om mamma, hon börjar gråta som förväntat. Jag börjar fälla nån tår och skrattar. Kramar om Johanna och Linus. De är cool lugna. Kramar om pappa. Ångest hugger till i magen. Sen Kramer jag om mamma igen och nu gråter hon mer. Jag låter några tårar falla ner på kinden sen går jag och pappa iväg till ingången till säkerhetskontrollen. Vi kramas igen och jag går in. Jag tittar bak och vinkar hejdå till Pappa. Känner att jag börjar gråta så smått. Jag får tillbaka sanset och tänker "Nej Julia, inte va ledsen! Nu ska vi va fokuserade!" 

Så jag är fan stolt att jag kunde styra över min ledsenhet och bara stänga av den. 

Säkerhetskontrollen gick smidigt. Slapp visitering, alltid gött. Hade lite smått stress över scanning av väska för jag trodde jag var tvungen att ta ut ALL elektronik. Men det behövdes inte, bara datorn och vätskor. Så jag var glad! 

Har varit på Kastrup en del innan  jag åkt på charter. Så jag gick och leta upp min gate direkt. Där var jag tvungen att gå igenom en passkontroll innan jag kom vidare till den delen där min gate var. Så jag tänkte "skönt att jag är i tid ". Inte för jag alls hade det stressigt men där var lite köig, så jag kan baras föreställa mig hur frustrerande det hade varit om man varit stressad till sitt plan. 

Mitt motto under dessa flygen kommer va " Ingen stress, då blir det fest!" 

Leta reda på min gate och hitta den ganska fort. Skulle fota en bild på gaten och skicka till familjen. Tro fan att mobilen dör. Jag hade ca 80% kvar av mitt batteri och fanskapet dör. Fick smått panik och försökte desperat starta den. Den gick inte igång och paniken växer inom mig. Prövar att ladda den lite och då gick den att starta. Fortfarande 80% batteri. Lugna ner mig med att gå och köpa en faxe kondi på Pressbyrån. "Vad är det värst som kan hända om mobilen dör". Inte så supermycket. Får kanske lite tråkigt på flygen men inte värre än så. Man kan alltid köpa nytt. 

Bordingen öppna runt 50-40 min innan den skulle stänga. Gick ganska fort och nu sitter jag på flygplanet. Ett par tusen meter upp i luften. Älskar att flyga. Älskar den pirriga känslan när flyget lyfter och landar. Att vara Påväg någonstans. Så härligt. Nu ska jag läsa lite på min bok och relaxa. Försöker stressa ner när jag kan. Tror jag behöver det för gissar på Att jag kommer bli en aning stressad när jag landar i London.

Yes. 

Vi hörs! Puss & kram!